Den femtonde mars tjugohundratolv

Idag är en speciell dag. Det är inte bara det att våren rent meteorologiskt sett äntligen har kommit till Sörmland utan det här är dessutom dagen då jag jobbade första dagen på mitt nya jobb. Ett jobb där jag ska lära upp mig till att bli en sjujäkla bra administratör. I love it! Om ni bara kunde ana hur jävla skönt det här känns. En sten lika tung som jorden gånger 1000 har rullat av från mina axlar. Inatt sov jag gott, utan att vakna och oroa mig för hur framtiden ska bli och noja mig över huruvida vi kommer ha råd med huset eller inte. Det var en chansning att köpa hus i den sits vi var i just då, men nu vet vi. Puss på livet!

JAAAAAAAAAAAA!

Jag har fått jobb. JAG HAR FÅTT JOBB! Och jag börjar imorgon. Jag är så jävla glad, chockad och lättad att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Jag citerar prins Daniel:  "Mina känslor är lite all over the place."  

Återkommer när jag har landat för det här är fan i mig stort! I helgen ska det firas! 

Jag vet någon som kommer sova gott inatt

Och ja, jag vet tyvärr någon som kommer vakna upp med träningsvärk lite här och var imorgon. Sanna mina ord! Först cyklade jag till OK Tor, sprang 5 km, skulle cykla hem men kom på att jag hade glömt cykelnyckeln så det var bara att traska hem. Väl hemma var det dags att träna armarna i form av att klippa äppelträden tillsammans med Göran. (Att klippa äppelträd visade sig vara en hel vetenskap i sig så jag är enormt tacksam över att han ville komma och hjälpa även fast han har sina egna att klippa) Efter att vi klippt klart det ena gav vi upp och han skjutsade mig till OK Tor så att jag kunde cykla hem med cykeln. Nu har jag tryckt i mig en sen lunch och försöker samla de sista krafterna jag har kvar så att jag kan gå ut och samla ihop allt ris. Efter att jag har gjort det ska jag fasiken inte lyfta ett finger! Intressant, va?

Hurtigt värre

Idag har jag cyklat nästan 6 km och sprungit 5. Det känns som att det borde gottgöra för helgens frosseri. Nu är dock benen möra så in i helvete. Det var knappt att jag orkade bromsa när jag kom tillbaka och rullade ner för garageuppfarten. Vilken tur att jag inte hade så stor fart sista biten annars hade jag nog brakat in och gjort ett hål i dörren till cykelrummet!

Fear and self loathing in Torshälla

Det här med att jag verkligen, verkligen avskyr att göra bicycle crunches men ändå tvingar mig själv till att göra omotiverat många varje gång jag tränar. Räknas det som självförakt, idioti eller är det ett bra bevis på självdisciplin? Nåväl, en dusch och en smoothie på det här och sedan är jag redo för att vara barnvakt till V och W.

02.34

Det här var tredje gången under en väldigt kort tid som jag vaknar upp mitt i natten av att jag tycker att någon skriker. Självklart är det knäppt tyst när jag väl är vaken, så om det är jag, Henke eller någon annan som skriker tills jag vaknar har jag ingen aning om. Förmodligen är det bara min hjärna som jävlas.

Wrong number

Det här med att telefonen äntligen ringer men det är inte den man vill ska ringa som ringer och därför stirrar man förtvivlat på telefonen till dess att man inser att man har missat samtalet. Efter denna förträffligt bra och apatiska insats, att dessutom bilen har gått igenom besiktningen utan anmärkning och klockan klämtar "det blir inget besked denna vecka, så räkna med att du är körd" så tar jag helg.

Melodi eller paradgren

Det här med att tålmodigt vänta på besked är inte riktigt min paradgren eller melodi. Jag klättrar snart på väggarna alternativt sitter och stirrar apatiskt i soffan och rycker till då och då för att jag inbillar mig att telefonen ringer. Snälla, ring! Nu!

Jag tycker synd om de som inte tycker om Mogwai

-

Har varit på rekryteringsmässa idag. Det var så jävla mycket folk där att man knappt kunde gå ett steg utan att trampa på minst tio personer. Om det gav något att tränga sig runt där och försöka prata med med stressat folk återstår att se. Nu känner jag mig så utpumpad att jag bara vill kasta in handduken och ge upp. Skulle jag struntat i att plugga och bara stannat på Mix? Eller skulle jag utbildat mig till teolog istället? Forskare i romersk och grekisk mytologi? Åh, vad jag inte orkar med det här.

Jag har blivit moster igen!

Inatt klockan 00.30 föddes lilla Eddie, mitt sjunde syskonbarn i ordningen, och minst lika fin och fantastisk som alla de andra. När jag fick mms av pappa, mitt i natten, med en bild på det lilla miraklet kunde jag inte sluta le. Tänk att bara vetskapen om att en sådan liten människa har kommit till världen kan få det att bubbla av lycka i hela kroppen. Nu hoppas jag bara att lilla Eddie längtar lika mycket efter att få träffa sin moster för första gången som jag längtar efter att få träffa honom! 

Mogwai - R U Still In 2 It?

Idag försöker jag gör allt för att sänka förhoppningarna inför veckans besked, för innerst inne vet jag att det inte kommer att gå hela vägen. Det kommer falla på att jag är för ung och oerfaren, precis som så många gånger förr. Även om de uttalade sig positivt om att ta in någon ung som kunde se saker med nya och fräscha ögon så är det ett stort steg att ta. Att våga välja någon som är ung och oerfaren istället för någon gammal och erfaren. Ung och oerfaren, ha! Jag som börjar känna mig som en gammal stofil. 

Men jag håller tummarna ändå, för jag skulle väldigt gärna vilja visa vad jag går för.

Serietittande soffpotatis

Igår såg jag och Henke de sista avsnitten av Homeland. En sjukt bra serie som en 24-fantast som jag självklart fastnade för. Och nu känns det, som det alltid gör när jag har fastnat i en serie, ganska tomt när alla avsnitt är färdigtittade. Vad göra nu? Jo, tvinga Henke att vi ska hoppa på Sons of Anarchy-tåget , precis som alla andra. En aning sent kanske. Men bättre sent än aldrig, visst?

Kom igen Örebro, säg att du vill ha mig!

Hoppas, hoppas, hoppas!

Ja, nu hoppas vi på att världens bästa Freddan fixar jobb till mig igen. Efter måndagens ångestattack kommer jag gråta krokodiltårar av glädje om det går vägen. Håll tummarna för mig tills de blir vita och ramlar av! 

---------------

ELLER så kan ni hålla tummarna tills de blir vita och ramlar av för att det går vägen för mig på min arbetsintervju i Örebro på fredag.

Valet är fritt, men håll tummarna för i fasiken! 

24 going on 84

Vid femtiden i morse, efter några timmar av orolig sömn i ett halvvaket tillstånd, fick jag äntligen åka in till stan och hämta hem Henke som hade suttit på kontoret och försökt få ordning på en app som ska ut. Vi däckade i sängen rätt fort när vi kom hem igen och nu känner jag mig bakis och mör i hela kroppen. Ungefär så som jag kände mig i söndags efter att jag hade varit på Lokomotivet och bevittnat hets mot folkgrupp, sett Calm och Entombed med en svank som pajade efter någon timma.  Är jag 24 eller 84?

-

Den här dagen alltså. Fy fan. Jävla ångestklump. Jävla menshelvete. Hur många gånger kan man bryta ihop på en dag? Och jävla skit att Henke måste vara kvar på kontoret när allt jag egentligen behöver är en kram, en puss på kinden och att han ska säga att allt ordnar sig.

Meny för ett femårsfirande

Förrätt

Toast Skagen

Varmrätt

Smördegsinbakad fläskytterfilé med pepparsås, 

potatisgratäng och fetaostsallad

Efterrätt

Chocolate chip walnut brownies med vispgrädde

"Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större"

Idag har vi varit tillsammans i fem år. I ett halvt decennium har jag fått vara din och jag tänker aldrig släppa taget. Tack för att jag får somna med huvudet på ditt bröst i soffan en vardagskväll, tack för att du tröstar när hjärtat brister av sorg, tack för att vi kan vara så konstiga och skratta åt de mest knäppa sakerna ihop, tack för att du drar mig tätt intill dig och ger mig kramar när jag behöver det som mest, tack för att du alltid kan få mig att skratta även när jag egentligen är förbannad på dig och tack för att du äntligen har börjat inse att min musiksmak inte är så pjåkig.

Tack för att du, trots alla mina jävla fel och brister, vill vara min.

Jag älskar dig.

Wednesday morning, 3AM

Hörni, det är vårt eget fel

Nej, jag såg inte melodifestivalen i lördags. Och nej, jag har inte tänkt kolla i efterhand på SVT Play. Och sanna mina ord, jag har aldrig tyckt om Ranelid och kommer förmodligen aldrig göra det heller MEN jag är så förbannat trött på allt raseri mot den gamle bronsfärgade gringon. Det blir så här, hörni. Det blir så här när svenska folket får agera jury. Ja, Ranelid tar sig direkt till Globen, Sean Banan får en andra chans och när vi ändå är inne på orättvisor kan vi passa på att ta upp att inga tjejer vinner pris på P3 Guld. Dra hela världen baklänges trettiotvå gånger men det hjälper ändå inte, för det är just precis så här det blir när vi själva får rösta.

Kanske är det dags att lära sig något av det? Men även om vi gör det, alltså lär oss av det, så kommer det väl ändå alltid vara fel låt som vinner och fel människor som får pris? Eller?  

Skisser för sommaren

Längtar till den dagen då snön är borta, äppelträden är gröna
och jag och fina Henke får gå barfota i gräset på vår tomt.
Vår alldeles egna tomt!

Jag har något som är ovanligt snyggt

Idag har jag sökt jobb. Ungefär tusen stycken känns det som, har skrivit personliga brev och ansökningar så att fingrarna fortfarande glöder. En av platserna som jag sökte jobb på var snabb på att svara: "Hej, tack för ditt mail och för den ovanligt snygga CV'n. Just nu har vi inget konkret att erbjuda men jag sparar gärna dina kontaktuppgifter". Ja, gott folk, det är hon jag är. Tjejen utan jobb men med en CV utan dess like. Är det så jag kommer att bli ihågkommen?

Idag har jag även varit duktig och arbetat för att bli sängliggande till helgen. Efter allt frosseri i Korsträsk kände jag att det var dags att trappa upp tränandet genom att blanda in lite styrketräning utöver springandet. Dock hade jag glömt hur mördarjobbigt den där jävla träningsvideon som jag brukar träna till är så nu känner jag knappt av min kropp, helt utpumpad, slutkörd och avdomnad är den för tillfället. Något säger mig dock att den kommer att ge sig tillkänna med besked imorgon. Hjälp.

Äntligen är den här!

Ni lyssnar väl?

Från ett vinterland till ett annat

Nu är vi tillbaka i Sörmlandet. På Arlanda välkomnades vi av världens snöoväder och när vi väl hade kommit oss hem till huset var det bara att skotta sig fram till dörren. Hemma i norr förundrades jag över hur mycket snö som hade kommit sedan jag var där sist, här känns det mest bara trist. Kan det inte få bli vår och gröna gräsmattor snart? Dåligt som fan har jag sovit inatt också, efter klockan fyra vaknade jag ungefär var tionde minut. Tröttsamt, både för själ, hjärna och ögon. Hur jag ska orka med en joggingtur idag är en gåta.

Band of Horses - The Funeral

Trots att solen lyste igår och det hade blivit varmare ute kändes allt grått, kallt, tungt och trist. Igår var dagen för hennes begravning. Den var fin. Det är skönt att allting äntligen är över och man har fått ett avslut. Men hjärtat går ändå sönder lite grann, speciellt när jag tänker på att morfar har förlorat sin andra hälft. Om jag skulle förlora Henke vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

"I saw the famous sadness and it filled up every crack"

Sov gott, min lilla mormor.

Let's not fall apart

Har försökt göra det bästa av början av denna vecka genom att göra roliga saker för att inbilla mig att det kommer väga upp det tråkiga på fredag. Det kommer det inte, inte på långa vägar, men det var roligt att få jobba lite, gå på bio, få nya glasögon och fika med Sofia. Nu försöker jag packa och göra mitt bästa för att mota bort gråten och den där klumpen i magen. Jag vill inte på någon jävla begravning. Du ska leva och vara frisk. Hör du det?

Höjden av ironi

Ja, höjden av all ironi måste vara när man tycker att man springer sitt livs jävlat bästa runda och sedan blir ihjälskrämd/omsprungen av två skenande harar som ramlar ut från buskarna bakom dig. Ärligt talat visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta och ge upp. Jag fortsatte, trots allt, utan tårar men med hjärtat och skrattet i halsgropen hela vägen hem. 

"When they told you not to worry didn't it bother you?"

Idag var jag in till Af för att bli inskriven på Af kultur. Min nya handläggare verkar vara en riktig pärla. En sådan människa som gör den där jävla platsen till lite mindre depressiv, som förstår och som peppar och inte tvärtom. Det bästa av allt var att jag kunde gå ut därifrån med rak rygg efter att hon hade tittat på mina meriter och sagt: "Du kommer inte bli långvarig här, tro mig."

Och ja, jag vill faktiskt tro på henne. KOM IGEN NU!