"The years go by so fast lets hope the next beats the last"

Glad fjärde advent!

Kommer ni ihåg den här gamla godingen?

Glad tredje advent!

"It's beginning to look a lot like christmas"

För exakt ett år sedan kände jag mig som Grinchen. Inte en endaste liten bit julstämning hade infunnit sig utan den var utbytt mot ångest och stress. Ångest inför att jag skulle bli arbetslös efter nyår och jag hade en sådan enorm stress inför flytten till huset. Och inte fan blev det mycket bättre av att leva i ett hem som såg ut så här:

Men i år är det bättre. Nu finns julstämningen! Det är snö ute, lussekatterna är bakade och huset är pyntat. Och som vi trivs i detta hus! Men samtidigt finns det lite oro och ångest inför vad som kommer att hända, besked kommer snart. Men om allting har löst sig hittills så kommer det väl fortsätta att göra det?

Glad andra advent!

No Her, No HYmN

En tidig julklapp från Glasvegas. Tack tomten!

Glad första advent!

Smith & Burrows - When The Thames Froze

Idag är det första december, imorgon är det första advent. Idag ska det julstökas för fulla muggar. Pyntet ska fram, lussekatterna ska bakas och glöggen ska värmas.

Med andra ord är det alltså helt okej att börja lyssna på jullåtar utan att folk tittar snett. Det här är min favoritlåt av alla moderna jullåtar. 

En fredag med snö, glögg, smörgåstårta och en massa frågetecken som har rätats ut efter en vecka med smärre nervsammanbrott. Ibland känns livet allt bra fint.

En helg full av mys

Det är inte klokt hur fort en helg kan flyga förbi! Det kändes som att det var nyss mamma ringde och väckte mig för att de hade kommit fram. Nu har hela helgen gått och mamma och pappa är alldeles strax hemma igen. Mycket har vi hunnit med under tiden de var här. Julmarknad i Taxinge, shopping åt pappa, Guinnesskaka, långpromenad med Molly, middag med svärföräldrarna, julklappsshopping och filmmys i biorummet. Det har varit så himla mysigt och jag önskar att jag kunde vara ledig och de hade kunnat stanna längre. 

Men jag får stå ut. Idag är det bara 23 dagar kvar tills jag får jullov och flyger hem. Förhoppningsvis har snön hunnit komma tillbaka där uppe fram till dess.

"It takes a while to settle down my shivered bones until the past makes sense"

"You said it should tear a kid apart, it does"

Gör om, gör rätt!

Glöm det där jag skrev igår om att det kommer bli tungt att implementera allt jag har lärt mig i jobbet. GLÖM DET! Hela kursdagen idag har varit som ett enda stort hallelujah-moment. Allt har liksom bara fallit på plats. Med rätt verktyg kan vi till och med få de mest misshandlade arbetsområdena på rätt kurs väldigt lätt. Gör om, gör rätt! Och det mina vänner, är precis vad vi tänker göra nu. Hurra!

Kurs och besök

Nu i veckan kursar jag i hufvudstaden igen. 3 gången för den här hösten, men nu är det sista svängen. Sedan är jag överfull av kunskap och ska jobba med att implementera allt i mitt arbete. Det känns bra, men tungt och jag kommer ha fullt upp under en lång tid om allt går vägen. 

Något som också känns bra, och inte alls tungt, är att mamma och pappa kommer ner hit till helgen. Jag ska bara iväg och jobba lite på förmiddagen på fredag sedan ska jag brumma hem så fort jag kan och bara mysa. För fy, vad jag har saknat min mamma. 

"And you're not the one that I think of
every time that the telephone rings."

Wildlife encounter

Var tvungen att dönita för två älgar på väg till jobbet. Det kändes som att jag var hemma i Norrland, fick hemlängtan.

Ibland behöver det inte finnas ord

Flera gånger har människor ifrågasatt varför jag tycker om instrumental musik. Och ja, jag kan förstå att de ifrågasätter när de refererar instrumental musik till panflöjtspelande indianer.

Det är inte alls den sortens instrumentala musik som jag menar, långt ifrån.

Det verkar vara svårt för många att förstå att om en låt är tillräckligt bra och rätt uppbyggd så behöver den inte någon text. För det är just det som alla de som ifrågasätter funderar över. Hur kan man tycka om någon låt som man inte ens kan sjunga till? De säger att det är tråkigt att lyssna på, för det händer ingenting i musiken om det inte finns någon som sjunger. Jag tycker på allvar synd om alla de som känner precis så, för de har inte förstått att en del låtar inte behöver ha text som har bearbetats i flera månader och som bestämmer hur vi ska tolka och uppfatta låten. 

En del instrumentala låtar säger mer än vad en text någonsin skulle kunna göra.

Skuldkänslor och vemod

Känner att jag får skuldkänslor för min inaktivitet och mitt vemod till att jag inte ens orkar tänka på att skriva här även om jag egentligen vill.  Det enda som verkar hända i mitt liv just nu är att jag jobbar och att saker går sönder och visst skulle det bli lite tjatigt att läsa om i längden? Följ mig på Instagram istället. Det är där jag existerar för tillfället, där är det lite roligare än jobb och trasiga ting som dokumenteras. 

Men denna gång lämnar jag inte er i en oändligt tråkig väntan på att ett nytt inlägg dyker upp. Lyssna på denna underbart fina låt till dess så ska ni se att ni klarar er fint. 

There goes the fear

Dagens I-landsproblem

Vi har för lite mjölk hemma för att kunna täcka mina cravings efter mannagrynsgröt.

I Bet On Sky

Så här är det. Senaste gången jag blev djupt besviken på en platta var när Band of Horses släppte Infinite Arms. Allt det där som jag en gång hade förälskat mig i när jag hörde bandet för första gången var som bortblåst och ersatt med något som jag inte kunde identifiera mig med. Pirret i magen när jag skulle lyssna igenom nya Mirage Rock för första, och enda, gången var nästan outhärdligt. För tänk om det här var plattan då de skulle återvända till det som de en gång gjorde så bra. Det var det inte. På Mirage Rock forsätter Band of Horses att åka bort från soundet de hade i början i ljudets hastighet och jag blev så där tjurigt besviken igen.

DÄRFÖR MINA VÄNNER, är det bra att det finns gamla pionjärer som man fortfarande kan lita på. Visst, det låter inte precis som det gjorde 1990 men här pratar vi om att förnya utan att ta bort essensen. Dinosaur Jr har tamigfan gjort årets bästa platta.

Love will tear us apart

Ibland vill jag bara gå sönder, sprängas i bitar och falla i hop. För ibland svämmar det bara över. Skuldkänslor blandat med en otrolig jävla saknad. Ett tecken på att man älskade, och fortfarande älskar, så jävla mycket men gjorde för lite för att visa det medan man fortfarande kunde. Det är två år sedan idag och ibland känns det som att saknaden blir värre för varje dag som går. Jag hatar mig själv för att ett hejdå i telefon blev det sista jag sa till en av de som jag älskar mest.

Gefle

Ligger i en säng på ett hotell i Gävle och försöker ta in den enorma informationsmängd som attackerade mig idag. Är på workshoppande/nätverkande med andra energibolag och försöker lära mig så mycket som möjligt av så många som möjligt. Har vart i farten sedan klockan 05.00, är helt slut, vill bara sova men öl med Umeå innan vår "galamiddag" och mer jobbprat står på schemat.

Jag kommer sova gott inatt.

"Songs of desperation, I played them for you"

Officiellt sämst

Ja, jag är officiellt sämst på att uppdatera här. Mycket har hänt sedan det senaste inlägget, men orken att skriva något om det har inte funnits. Kanske kommer den tillbaka. Kanske får jag lust att skriva av mig. En dag kanske jag orkar skriva av mig och berätta hur mycket jag hatar cancer, kanske berättar jag att om inget oförutsett händer så har jag en tillsvidareanställning, kanske berättar jag att mitt hår älskar den där goodiebagen som Emilie gav mig och Henke i fredags när hennes butik öppnades, kanske berättar jag hur mycket jag längtar efter att Mogwai, Editors och Mew ska släppa nytt. Till dess att det kanske händer kan ni följa mig på Instagram, där är jag en aning mer aktiv. Sjungintefalskt heter jag där. 

"Because the night belongs to lovers"

Vi passerade tusen regnoväder på vägen mot Göteborg. Utanför Ullevi hinner vi bara köpa oss varsin hamburgare och, tack och lov, regnponchos innan det blixtrar till och himlen öppnar sig. Sedan står vi och trycker under ett partytält med dyngsura fötter medan regnet fullkomligt öser ner, brunnarna hinner inte ens svälja allt vatten. Lagom till insläppet har hällregnet övergått till vanligt regn, inne på Ullevi timmen innan allt kör igång duggar det, lagom till att bossen ska kliva på har regnet slutat helt och ibland kan man skymta en blå himmel bakom de stålgrå molnen. Jag ville höra Badlands, Because The Night, Born To Run, Born In The USA, Hungry Heart, My City of Ruins, The River och Jungleland. Och vet ni? Jag fick hör alla i ett hav av färglada och euforiska regnponchos!
66 551 personer hade trotsat allt jävla hällregn för att få var där. Och det var så jävla värt det! Det blev ett nytt publikrekord trots att det var sommarens sämsta dag att ha en konsert på.
Efter att ha stått med plaskvåta skor i nästan 7 timmar vet jag att det inte är helt osannolikt att jag kommer få spendera semester nummer 2 med en brakförkylning. Men älskade vänner, det är det värt!

Äntligen är han hemma

Henke är äntligen hemma från sin semester i stugan och jag känner mig som en glad liten hundvalp som inte vill lämna hans sida. Åh, vad jag tycker om honom! Visst är det bra, nyttigt och hälsosamt att vara ifrån varandra ibland men åh ändå vad allt är roligare när han finns i närheten!